När jag flyttade till Jönköping -06 kände jag ingen här förutom Offa. Jag var aktiv på bröllopsforum på nätet och träffade några tjejer därigenom, men det var inget som utvecklades till varaktiga vänskaper. Inte heller på min arbetsplats blev det några långvariga relationer tyvärr, trots att vi var en väldigt homogen grupp som arbetade tillsammans. Men sen blev jag gravid, och det har lett till så många fina vänskaper som jag uppskattar så mycket! Både personer jag lärde känna under graviditeten och efteråt samt genom dagis.

Och plötsligt känner jag att det är så otroligt tråkigt att dessa fina personer inte fick vara med på vårt bröllop! Tänk vad kul att ha fått dela en sådan fantastisk upplevelse med personer som verkligen betyder så oerhört mycket för mig. Istället bjöd jag vänner som jag idag inte har någon kontakt med (och knappt hade då heller om vi ska vara ärliga). Typiskt också.

Men nästa år fyller jag 30 och jag tänker ställa till med en redig fest. Och DÅ mina vänner, då är ni bjudna!

När jag flyttade till Jönköping kände jag bara min man. Jag började med att jobba i en väldigt homogen grupp, där vi alla var tjejer 25-30, inflyttade till stan och med sambo eller make. Ändå "kom jag aldrig in" i gruppen så som man vill. Jag är nog ingen gruppmänniska helt enkelt, har jag alltid tänkt. Jag trivs allra bäst när jag får umgås en och en med vänner.

Fast det stämmer inte riktigt, visade det sig. När jag var mammaledig med Erik blev jag en dag medbjuden på en mammalunch. Jag hade gått på en del mammaträffar med tjejer från Familjeliv, men det här var en egen grupp som utkristalliserats. Det var ett ganska stort steg för mig att våga åka dit, eftersom jag ju visste att jag inte passar i grupper. Men fasen vad jag trivdes! Det var A, S, L och K - och så jag. Ibland var någon annan med också, men det var liksom vi som var gruppen. Sedan flyttade A till Luleå och K tappade vi tyvärr kontakten med. Sen började folk jobba och man måste prioritera annat i livet.

Men det här är mina tjejer. Bästa vänner. De jag kan vara mig själv med. Vänskaper som inte handlar om yta utan om djup. Om livet. Jag älskar det!

Idag åt jag lunch med en kvinna som jag känner att jag också kan vara mig själv med. Så himla härligt. Hur vi träffades och alla sociala beröringspunkter vi har är krångligt så det ska jag inte tråka ut er med, men vi bor nära varandra och har barn i samma ålder så jag hoppas vi kommer umgås mycket framöver!

I mitt liv kommer också alltid S att finnas. Inte samma S som nämns ovan, i tjejgänget. Det här är bara min S. Bara vi två. Så kommer det nog alltid att vara!

Finbesök i det här fallet = besök av någon man inte får besök av så ofta. S var här med sin C. De flyttar till Australien i ett år, åker sista oktober. Och även om vi inte träffas mer än max två gånger per år, så känns det konstigt att inte ha MÖJLIGHETEN ens!

Vi kom fram till att vi varit bästa vänner i 12 år (jag vet, vi är jättegamla!). Vi kom ihåg gamla klasskompisar, spånade om vad de kan tänkas göra nu. Pinsamhetsfnissade åt minnet av dagen då vi skulle klä oss färgglatt och gå till skolan (gymnasiet). Jag hade knallorange, vida byxor, en lila, supertajt topp och jeansjacka. Samt färgglada pärlor i håret! S hade svarta byxor som hon sytt på neonfärgat, långhårigt tyg på och färgglatt smink. En lärarvikarie tog ett kort på oss och hängde upp på anslagstavlan i trapphuset på skolan. Vi pratade om vårt språk på den tiden, vi sa allting i dåtid. "Nu gick vi S!" kunde jag säga när jag tyckte det var dags att gå. Rätt trevligt sätt att prata på faktiskt, jag undrar om jag inte ska börja med det igen.

Både S och C var förändrade. Mognare. Pratade om barn och hus, om att gifta sig. Jättekul och det ser jag mycket fram emot! Men först hoppas jag att allt går bra för dem i Austalien. Och jag är bara liiite avundsjuk...

Jag har lärt mig att tidigare år att jultider är dyra tider. Särskilt eftersom kostnaderna börjar redan i november och sprids ända fram till januari, med ett gäng födelsedagar däremellan PLUS jul! Mellan november och januari behöver vi köpa födelsedagspresenter till 9 personer och julklappar till 18 personer. Det är inte lite det... I Offas familj har jag länge propagerat för att köpa en hemlig julklapp, alternativt bara köpa en liten julklapp till EN person - för att minska kostnaderna. Vi är ju ändå vuxna liksom, varför sitta och byta presenter med varandra när vi kan köpa vad vi vill själva? Kanske lite väl pragmatiskt tänkt, men ni förstår ju varför (27 presenter!)... Detta har aldrig fallit i god jord hos alla inblandade så vi har fortsatt ligga på svältgränsen i november och december. Nä kanske inte riktigt, men nästan!

Förra året bestämde jag mig helt sonika för att skita i alla andras budgetar och idéer. Jag köper för så mycket (eller lite!) pengar jag vill och till precis vem jag vill. Jag vägrar fira vuxet folks födelsedagar med mer än en blomma om de inte fyller jämt. Julklappar till barn blir bara symboliska gåvor för liten penning, medan födelsedagspresenter blir lite mer påkostade och personligt inriktade. Och vi är ändå uppe i tusenlappar liksom... Det är därför jag börjar planera redan nu, för att sprida kostnaderna så mycket det bara går.

CDON hade i höstas en höstrea då jag köpte mängder med böcker och delade ut på julafton. I år har jag redan varit inne och beställt ett gäng både böcker, ljudböcker, filmboxar och datorspel så en hel del presenter är redan avbokade på listan. Skönt! Det blir ju förmodligen något mer Ullareds-besök i år så då kan man ju införskaffa de sista, i alla fall till barnen.

Ja, jag gillar att planera. Ja, jag gillar att ha kontroll. Ja, jag gillar att göra klipp.

Men för mig blir det en principsak också, och inte bara ekonomiskt. Jag vill lära mina barn att uppskatta saker. Det ska inte bara vara en jakt på stora, dyra saker. Eller flest saker. När man är riktigt liten är det ju paketöppningen som är absolut roligast, och då är det roligare att få många små paket än ett stort. Många julaftnar nu har Erik bara kastat sig från paket till paket utan att titta, se och uppskatta de presenter han fick. Och det är ju inte kul för någon, allra minst för honom.

Jag vänder mig även emot presenthetsen som jag upplever från många håll. Att ge någon en present har blivit en prestigesak. Att kunna ge RÄTT present till RÄTT person visar att man känner någon väl, att man är goda goda vänner och att man lagt mycket tanke och tid bakom att hitta rätt sak. Och jag spyr lite. Det är inte så jag vill visa mina vänner och min familj att jag älskar dem och att de är viktiga för mig. Då är dessutom en symbolisk gåva nog så uppskattad, för mig i alla fall. Och jag utgår väldigt ofta från att det som fungerar på mig även fungerar på andra.